Paket på posten

Jag fullkomligt älskar att ta posten. Låter helgalet med tanke på att där nästan aldrig är ngt till mig förutom räkningar. Men ibland dyker ngn av mina träningstidningar som jag prenumererar på upp i lådan och ännu bättre ibland landar ett paket i lådan. O det sistnämnda hände igår!!
Fast jag själv klickat hem det och därför väntat på det så tycker jag ändå att det är jätte spännande. Tokigt jag vet. Men sån e jag. Ibland om barnen e på väg att kolla lådan före mig så skyndar jag mig att säga - NEJ! Du får inte öppna gumman/gubben där kan vara en hemlis åt dig ju. Elakt jag vet. Men än så länge så köper dom det med hull o hår.
Åter till paketet i lådan. Jag har funnit en undertröja på tradera. Ny! I Merinoull. Jag har aldrig haft ngt plagg i merinoull men slog nu till på en snygg tröja från Anja Pärsons woll Collection. Fick hem den , så nöjd. Den va så fin.

 
 
 
 
 

 
Va ju tvungen att testspringa i den också såklart. Så efter mötet idag hos läkaren så bidde det en löptur med sambon (som jobbar kväll och därmed va hemma i förmiddags) Sambon är opererad i knät och är på väg tillbaka. Har nyligen börjat ta upp löpningen igen. Så när han gick så ökade jag takten o körde sådana intervaller istället. Det blev 6 stycken intervaller. Med 1 minuts lugnt tempo emellan. Körde första intervallen i 10 sekunder, andra i 20, tredje i 30, fjärde också i 30, femte i 20 och sista i 10 sekunder. Eget påhittat pass som koms på under första intervallen.
Var nog ett år sen jag körde intervaller sist. Måste bero på tröjan ha ha
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Dagen började med mys med barnen. Sen lämning på dagis och skola. Sen hade jag en timme över innan min läkartid på vårdcentralen. Så det blev en powerwalk . Så skönt. Då snön kom tebax inatt med minusgrader med sig så kunde jag äntligen få prova mina fina thermobyxor som jag fick av sambon i födelsedagspresent. Jag älskar dom! Det är de första thermobyxorna jag har i vuxen ålder. Känns bra att äntligen äga ett par sådana. Rosa dessutom. Mm jag vet att det inte riktigt passar med mina tunnaste och barfotaliknande merellskor, men mina vinterkängor e borta! Vi finner dom inte! Så ja, mina fötter va kalla. Men Icebugsen med 19 ståldubb undertill hade nog inte varit så populära sen inne på vårdcentralen.
 
Mötet gick kanonbra! Känns så mkt bättre. Jag e på väg tillbaka. Hela jag, både kropp o själ skriker de.
Så vi bestämde att jag ska vara sjukskriven 100 % februari ut, då beräknas tösens utredning klar och diagnosen ska vara satt. Jag vill lägga den energi jag har på henne fram tills dess. Vilket läkaren höll med om. Har verkligen fått turen att få en underbar manlig läkare som förstår en helt och hållet och som har tagit mig på allvar hela tiden. Så på ett möte med min chef, läkare, kurator osv i slutet av februari ska min framtid på jobbet bestämmas. Hur jag ska gå tillbaka och allting sånt. Skynda väldigt långsamt sa läkaren då det annars är väldigt lätt att hamna i samma situation igen. Det vill jag inte.
 
Det som gjort att jag tagit mig tillbaka är helt klart min familj. Utan barnen, sambon, mamma, pappa och syster med familj, vänner så hade jag inte suttit här nu. Utan min träning som gett mig så mycket i de allra svåraste stunderna. När ångesten tagit över helt o hållet. När allt känns försent och som om det inte fanns ngt utväg från de svarta hålet, då sprang jag. All sömn under dessa 10 månader har varit livsnödvändig. Jag har lärt mig ngt så enkelt som att leva för dagen. Väldigt klychigt jag vet. Men innan jag träffades i 190 av väggen så kunde jag analysera och tänka isönder allt. Fick ångest över saker som skulle ske långt långt fram i tiden. Som jag inte ens kunde styra över. Framförallt inte dagar eller ibland veckor i förväg. Nu tar jag en dag i taget. Ett exempel är denna veckan som i vanliga fall hade gett mig ångest. Måndag tisdag o onsdag , alla tre dagar med tre olika viktiga möten. Möten som är avgörande för mitt och familjens mående. Förr hade jag gruvat och haft mig för varje möte. Vad skulle jag säga, vad skulle jag göra? vad skulle dom säga och göra ? osv... så här höll jag på i timmar, dar, veckor.
Men nu såfort de kommer en tanke exempelvis - möte imorgon , vad ska jag nu säga....
då snabbt tänker jag istället - det är först imorgon , de tar jag där o då.
Låter löjligt, men oj vad jag har fått kämpa för att komma hit. Sen har mitt målande i målarböckerna också fått mig att fokusera på nuet och inte ngt annat.
Så mycket kärlek och förståelse från vänner och familj. En hel del tålamod även.
Men det känns som en enorm seger att ha tagit mig såhär långt.
 
Oj långt o kanske trist inlägg. Hoppa då över de. För jag behövde uppenbarligen få detta ur mig.
 
kram på er allesammans och va rädda om er
 
 

Kommentarer
Postat av: Therese Bjärstig

Så snygg tröja!!! Och intervaller är ju sjukt jobbigt men ger så mycket... Längtar hem nu till löpskorna ;-) är det inte för kallt så ska jag ut å jogga på fredag när jag ä hemma. Kram

2016-01-14 @ 07:54:26
URL: http://lurans.blogg.se/
Postat av: Therese Bjärstig

Så snygg tröja!!! Och intervaller är ju sjukt jobbigt men ger så mycket... Längtar hem nu till löpskorna ;-) är det inte för kallt så ska jag ut å jogga på fredag när jag ä hemma. Kram

2016-01-14 @ 07:54:28
URL: http://lurans.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback